För att uppmärksamma Håkan Törnebohms bortgång har vi bett två av hans tidigare studenter (båda numera emeriti), vetenskapsteoretikerna Jan Bärmark och Aant Elzinga, att kort redogöra för Törnebohms vetenskapliga bana – givetvis med tonvikt på hans förhållande till Cassirer. Resultatet: en personligt hållen skildring som även anknyter till dagsaktuella diskussioner inom miljöhumaniora.
Det var Hans Larssons bok om Platon som först väckte Håkan Törnebohms intresse för filosofi – ett intresse som sedan uppmuntrades av två lärare i gymnasiet, Harald Hagendahl i grekiska och Erik Wistrand i latin. Filosofi har för Håkan varit detsamma som sökandet efter visdom, ett sökande som alltsedan dess spelat en central roll i hans liv.
Gunnar Aspelins magnifika Tankelinjer och trosformer (1937) imponerade på honom genom sin överblick av naturvetenskap, samhällsvetenskap, humaniora och teologi. Nästa betydelsefulla gestalt i Håkans liv var den tysk-judiske filosofen Ernst Cassirer vars föreläsningar i Vasaparken Håkan följde. Cassirer citerade Aristoteles på originalspråk ur minnet samtidigt som han med auktoritet kunde skriva om Einsteins relativitetsteori. Med Aspelin delade han förmågan att skapa översikter som leder till insikter som i sin tur ger oss visdom.
Cassirer grep sig an med fundamentala frågor om naturen, människan och kulturen som pockade på svar i ljuset av den nya fysiken. Kants kategorier hade utmanats och ifrågasatts. Cassirer antog utmaningen. Hans arbeten från tiden i Göteborg återspeglade en dialog med det tidiga 1900-talets mest framstående vetenskapsmän, filosofer och intellektuella. Han betraktade både Naturwissenschaften och Geisteswissenschaften genom samma epistemologiska lins och spelade på det sättet en medlande roll mellan vad som senare, med C.P. Snows förenklande uttryck, kom att kallas ”de två kulturerna”.
Cassirer sökte också medla mellan en framväxande anglosaxisk-analytisk och en äldre kontinental tradition inom vetenskapsfilosofin. Det är möjligt att detta bidrog – om inte annat så i alla fall indirekt – till att stimulera en tanke om kulturmöten hos den unge Törnebohm, något som blev viktig för honom på 1960-talet när han fick en personlig professur i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Det uttalade syftet med professuren var att skapa en större metodologisk medvetenhet framför allt inom de humanistiska ämnena. I efterhand har Håkan ofta sagt att en absolut favoritbok var Cassirers Essay on Man (1944). Det är intressant att spekulera om varför.
Samma intresse för kulturmöten hade redan följt Håkan till Khartoum, Sudan, där han under åren 1957–63 var professor i filosofi. Han ser sig själv som exponent för en europeisk upplysningskultur och blir samtidigt varse sin uppgift att söka överbrygga avståndet mellan kulturer i dubbel mening – mellan olika civilisationer, men också mellan olika akademiska discipliner. I Sverige hade han 1952 disputerat på en mycket lovordad avhandling där han gjorde en diskursanalys av Einsteins relativitetsteori, ett tema som skulle återkomma i boken Fysik och filosofi (1957) och senare verk fram till 70-talets slut. Detta överbryggande arbete krävde en lämplig intellektuell miljö.
Tillbaka i hemstaden Göteborg fick idén om kulturmöten en ny innebörd. I samarbete med Albert Danielsson, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan, anordnade Håkan en serie kollokvier som hölls under åren 1966–76. Där andra institutioner hade seminarier hade vetenskapsteori alltså ”kollokvier”, betraktade som en aktiv ”kunskapsform” och ett slags research in action. Hit kom forskare från olika ämnen för att tala om sina discipliner och hur man såg på kunskapsbildningen och dess villkor. Fokus låg alltid på den dynamiska aspekten, på vilka sociala, kulturella och inomvetenskapliga faktorer som styr kunskapens växt.
Kollokvierna visade sig vara en mycket kreativ miljö för disciplinöverskridande dialog. I en anda av ”samreflektion”, som Håkan kallade det, kunde en företagsforskare dra lärdomar av socialantropologens erfarenheter från sitt fältarbete. Vad som var slående med dessa kollokvier var friheten från allt vad statushierarkier och hackordning heter. De unga studenterna i ämnet fick möjlighet att öva sig i disciplinöverskridande tänkande genom att skriva protokoll. Håkan föreläste varje vecka om de inomvetenskapliga faktorerna som styr kunskapens växt, forskarnas världsbildsantaganden och vetenskapsideal och kunskapsbildningens socio-kulturella kontext, det som Håkan kallade ”det yttre styrfältet”.
Imre Lakatos motto – ”vetenskapsteori utan vetenskapshistoria är tom, vetenskapshistoria utan vetenskapsteori är blind”– blev snart en ledstjärna vid den vetenskapsteoretiska avdelningen. Den blivande vetenskapsteoretikern måste grundligt behärska en empirisk disciplin. Olika modeller över förhållandet mellan forskare, praktiker och intressenter utvecklades och testades i fallstudier, bland annat om förvetenskapligadet av vårdyrkena. Tvärvetenskap som form för kunskapsbildning var också ett framträdande tema på 70-talet, metateoretiskt såväl som praktiskt.
Den ”hårda kärnan” i Håkans forskningsprogram, för att fortsätta tala med Lakatos, har genomgående varit tanken om att överblickar i Aspelins och Cassirers anda leder till insikter som i sin tur kan bli till visdom. Filosofi i den analytiska traditionen lockade inte Håkan som inte kunde se att deras ”pytteproblem” kunde ge oss någon hjälp i en sådan strävan till visdom. Den visdomstradition där han själv kände sig mest hemma var den stoiska, med dess betoning av förnuftets betydelse i våra liv och att man skall kunna behärska sina känslor.
Håkans retorik hade två sidor. Den ena sidan betonar formalismer, något som han hade lärt sig från sina studier av fysiken. Den andra sidan, som är mera lättillgänglig för humanister, har karaktären av ett slags reflektion ”i förbifarten”. Som när han ställer frågan om vad man inom en given vetenskap ser som värt att veta och vad man menar vara vetbart.
Om fysik och systemteori präglade Törnebohms paradigmkritik och hans sätt att skissera modeller för kunskapsbildning är det snarare geovetenskaperna som är på tapeten idag när de globala klimatförändringarna har blivit en central fråga. En ständigt ökande mängd av växthusgaser sedan industrialiseringens början på 1800-talet påverkar nu vår planets ”system” så mycket att nobelpristagaren Paul Crutzen vid millennieskiftet fick anledning att införa ett nytt begrepp, antropocen, som beteckning för den geologiska epok i vilken människorna systemiskt har börjat förändra planeten.
Begreppet är omstritt och provokativt, men har samtidigt öppnat för en ny och mera grundläggande dialog mellan natur- och kulturvetare. Vi ser hur forskare inom antropologi, arkitektur, konstvetenskap, historia, feministisk teori, vetenskaps- och teknikstudier (STS) och många andra fält – inklusive filosofi – tillsammans med miljöaktivister kastar sig in idébatten för att problematisera frågan om ”att leva och dö i antropocen”. Kitsch blandas med seriösa diskussioner om etik, moral, livsstilar, (geo)politik, framtidsvisioner med mera, med mera.
Tillsammans utgör de lika många ansatser till en ny ”geo-filosofi” – och här, precis som på 20- och 30-talen, skulle skulle vi behöva Cassirers vida perspektiv för att sätta in de olika formerna av vetenskaplig expertis i ett större, meningsskapande sammanhang.
