I samband med ett symposium på temat ”Filosofins elände, universitetets elände?” som arrangerades av Ernst Cassirer-sällskapet höll Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, ett anförande – eller, om sanningen ska fram, ett smärre brandtal – under rubriken ”Akademisk radikalism” som vi har det stora nöjet att återge här. Till våren kommer texten att publiceras i en essäsamling som utgör fortsättningen på Hasselbergs Vem vill leva i kunskapssamhället? från 2009. Läs, tänk – och agera därefter!
Ni har bjudit hit mig i dag för att tala om akademisk radikalism. Någon eller några här anser uppenbarligen att akademisk radikalism är behövligt, eller att det bör utredas vilka förutsättningarna är för akademisk radikalism, vad det nu är. Jag håller med om detta: vi skulle behöva lite mer akademisk radikalism vid svenska universitet. Frågan är väl vad det är och vilka uttryck för akademisk radikalism som är möjliga, givet att vi vill fortsätta arbeta som lärare och forskare.
Innan jag går in på frågan är det nödvändigt att reda ut ett annat begrepp, nämligen akademisk kapitalism. Begreppet är från början sociologen Sheila Slaughters (och hennes medförsfattares) och det myntades i mitten av 1990-talet. Begreppets historia säger mycket om dess innehåll: det myntades för att tala om det som hände vid amerikanska universitet efter Bayh-Dole Act 1980 för att tala om universitet som en typ av organisationer som har möjlighet att äga och förvalta patent, det vill säga, att kommersialisera forskning. Akademisk kapitalism som begrepp lämpar sig för att kritiskt analysera den parallella utvecklingen inom avgiftsfinansierad högre utbildning (betygsinflation, social segregation, formandet av utbildningen efter kundernas efterfrågan på välbetalda arbeten efter genomförd utbildning, skrotandet av alla idéer om bildning som grundläggande del av utbildning, instrumentalisering av kunskapen, exploatering av icke fast anställd personal) och inom forskning (prestationsbaserade anslag, konkurrens om ”excellenta” forskare, krav på kommersialisering, nedläggning av forskning som inte kan ”nyttiggöras”, forskningsfusk, exploatering av yngre forskare), för att bara nämna några av de aktuella fenomenen.
Alla praktiker som kan kopplas till ägandet av och marknaderna för kunskap som kapital på en marknad för högre utbildning och forskning lämpar sig bra att analysera med hjälp av begreppet akademisk kapitalism, av det enkla skälet att kapitalism standardmässigt definieras som ett ekonomiskt system och en ideologi som baseras på privat ägande av produktionsmedlen och deras användning i vinstsyfte. Kapitalism som ekonomiskt system karaktäriseras av privat ägande, kapitalackumulation, lönearbete och prissättning genom fria marknader. När universitet blir institutioner som är fria att agera på en marknad för kunskap, att sälja den till studenterna, att äga och inhägna den, att konkurrera om den mest värdefulla arbetskraften och att hänsynslöst exploatera resten av arbetskraften, då råder akademisk kapitalism.
Nu är fallet sådant att denna definition av begreppet, hur rimlig den än är, gör det omöjligt att förhålla sig till den svenska akademiska kontexten. Svenska universitet är med några få undantag myndigheter och deras legala möjligheter att agera som företag på en marknad är högst kringskurna. Det skorrar därför ganska falskt i många öron när man drämmer till med marknadsmetaforen. Retoriskt sett agerar universiteten som om de vore företag på en kunskapsmarknad, men i realiteteten finns alla möjliga hinder för detta. Det finns lagar och förordningar, det finns hävdvunna traditioner, dessutom mängder av kryphål i systemet. Den akademiska friheten är grundlagsskyddad och även om detta i mångt och mycket är tomma ord så är det utan tvivel så att staten och den statliga styrningen är ett mycket allvarligare hot mot den akademiska friheten i Sverige av i dag än den globala kunskapsmarknaden. Vår autonomi kringskärs inte så mycket av tvånget att ge studenterna det de efterfrågar, som av hotet om indragen examensrätt från Universitetskanslerämbetet. Så vad är, i en svensk kontext, poängen med att tala om akademisk kapitalism? Är begreppet över huvud taget användbart?
För min egen del anser jag att begreppet är användbart och att vi måste komma ifrån föreställningen att det centrala i det är existensen av reella, empiriska marknader och privatägda universitet. Det centrala i begreppet akademisk kapitalism är som jag ser det istället prismekanismen som ersättning för den professionella bedömningen. Den amerikanske heterodoxe ekonomen Philip Mirowski har talat om ett skifte inom disciplinen nationalekonomi, där den neoklassiska marknadsmetaforen övergår från att uppfattas som en mekanism som allokerar resurser till att uppfattas som en mekanism som genererar information. Denna konceptuella förändring äger rum under efterkrigstiden och den äger rum parallellt med och som en konsekvens av datoriseringen. Marknaden övergår metaforiskt till att uppfattas som en dator, en maskin som utan inblandning av några mentala processer genererar priser. Detta innebär också att kvalitativ kunskap genom processen omvandlas till ettor och nollor. Definitionen av information processor på Wikipedia lyder, för den som är intresserad, som följer:
An information processor or information processing system, as its name suggests, is a system (be it electrical, mechanical or biological) which takes information (a sequence of enumerated symbols or states) in one form and processes (transforms) it into another form, e.g. to statistics, by an algorithmic process.
Den nya marknadsmetaforen gör det överflödigt att över huvud taget intressera sig för de ekonomiska aktörerna. Marknaden är inte beroende av dem för att fungera; aktörerna kan vara hur dumma som helst och vilka beslut de fattar eller varför är helt enkelt inte viktigt. Resultatet är en konsekvens av logiska operationer, inte historiska aktörers individuella ställningstaganden.
Lyfter man nu över denna marknadsmetafor till akademin blir man varse mönster som annars skulle förbli förborgade. Det centrala elementet i akademisk kapitalism enligt mig är överflödiggörandet av det individuella yrkesomdömet på alla de områden där detta tidigare varit centralt. Denna förändring är i mina ögon en kognitiv förändring med ekonomiska följdverkningar, inte en ekonomisk förändring med kognitiva följdverkningar. Inom forskningen rör den formulerandet av vetenskapliga frågor (ett område som allt mer överlåts till politiker och tjänstemän inom ramen för forskningsfinansieringssystemet), metodval (för vilket gäller detsamma), val av heteronoma eller autonoma förhållningssätt i förhållande till samhällets utveckling (allt som är kritiskt i meningen politiskt väljs bort) samt val av språk och publiceringsform. Inom undervisningen rör den perspektivval och förhållningssätt till studenterna, samt naturligtvis betygsättningen.
En övergripande sammanfattning av denna förändring lyder på följande vis: all kunskapsgrundad värdering och alla autonoma professionella bedömningar ersätts av olika typer av automatiserade processer baserade på:
- uppmätt efterfrågan kanaliserad som incitamentsstrukturer och/eller prestationsbaserad medelstilldelning;
- regelstyrning, administrativ eller genom stora tekniska system; eller
- utvärdering i betydelsen effektivitetsrevision, som sker ex post.
För att ta en handfull exempel och göra detta resonemang mer åskådligt:
- Forskningsfrågor blir de som kan finansieras av externa finansiärer inom projekt.
- Publiceringsformer blir de som ger pengar åt institutionen.
- Undersökningarna blir lagom stora, så att det inte blir något icke-publicerbart svinn i dem, och inte alltför svåra och tidskrävande, för detta är inte effektiv hushållning med forskningsmedel.
- Kurser blir de som efterfrågas av studenterna.
- Kurslitteraturen blir den som är gratis för studenterna.
- Kursbeskrivningen formuleras av ett stort tekniskt system (i Uppsala heter det SELMA).
- Kursinnehållet uppdateras kontinuerligt i enlighet med kursutvärderingarna, inte i enlighet med lärarnas bedömning av vad studenterna faktiskt lär sig.
Man kan fortsätta denna lista i det oändliga, men jag tror att jag med dessa fåtal exempel ändå har visat på hur själva överläggandet, det reflexiva övervägandet av vilka val som är rimliga att göra, helt enkelt blir obehövligt som konsekvens av den akademiska kapitalismen.
Detta innebär i sin tur att vi som profession betraktad, som kollektiv, övar mycket mindre på sådana överväganden än vi gjorde för tjugo år sedan. Det händer att vi medvetet rationaliserar, vi bestämmer oss exempelvis för att byta ut en bok på en kurs som studenterna tycker är alltför dyr, men i allt större utsträckning gör vi inte ens detta, vi tvingas eller tvingar oss helt enkelt aldrig att ta ställning och argumentera inför oss själva. Vi överväger aldrig alternativet att forska om något som vi ryggmärgsmässigt inser att vi inte kommer att få pengar för, vi accepterar utan prut att det inte går att fylla i nyckelordet fuck you när vi utlyser ett nytt program, det måste skrivas fuckyou eftersom programvaran inte accepterar begrepp sammansatta av flera ord. Varken ”akademisk kapitalism” eller ”ekonomisk historia” får således finnas som begrepp, lika lite som ”teoretisk filosofi” eller ”könskodad arbetsmarknad”. Att sätta sig över sådana barocka förhållanden är inget vi till vardags gör: vi övar oss i allt mindre utsträckning på att överpröva dem och i allt större utsträckning på att undvika problemet helt och hållet eller att gå runt det.
Detta har förstås konsekvenser för vilka kunskaper vi på sikt kommer att besitta som profession. I måndags höll jag ett seminarium där en av de inbjudna gästerna påpekade att det hade varit skönt att slippa göra saker i sin roll som lärare när han varit gästforskare i Kanada. Administratörerna tog hand om all kontakt med studenterna. Föreläsningarna fick ett naturligt slut när det kom en person för att låsa föreläsningssalen. På den punkten kan man förstås hålla med: det kan vara skönt att slippa och få tid över till annat. Men det är också så, förstås, att de delar av yrkesrollen vi inte utövar kommer vi på sikt inte att vara kompetenta att utöva: vare sig det gäller att göra en kursplan eller att disponera en text på över 500 sidor. Repetitio est mater studiorum och vi bör noga tänka över vilka kunskaper vi tror att vi i framtiden kommer att kunna klara oss utan eller vara beredda att helt lämna över till andra grupper inom systemet för högre utbildning och forskning.
Och här kommer jag nu äntligen fram till vad akademisk radikalism är eller kan vara i förhållande till akademisk kapitalism. Om akademisk kapitalism definieras som ett system centrerat kring ”marknaden som processor av information”, då innebär det att akademisk radikalism framför allt blir en fråga om ett återtagande av makten över den kunskapsgrundade bedömningen.
Men för att kunna göra detta behöver vi erövra förutsättningarna för det. Den viktigaste förutsättningen som jag ser det är tid. Den avgörande bataljen om vårt system kommer att föras, inte mellan universitetsrektorer om vem som ska lyckas anställa de största stjärnorna inom haussade områden, utan mellan kollegor om hur arbetstiden ska hanteras och regleras. Utan tillgång till makten över sin egen arbetstid för vår profession kommer de kunskapsgrundade bedömningsprocesserna inte att överleva inom systemet på sikt. De tar nämligen tid – tid för läsning, mognad, bearbetning, tid för att formeras, tid för argumentation och diskussion. Den andra avgörande förutsättningen är vår gemensamma acceptans av att sådana processer är subjektiva och ytterst vilar på intersubjektivitet. Vi måste slå vakt om en kunskapssyn som vilar på det personliga och unika, samtidigt som detta personliga och unika är igenkännbart och urskillningsbart, möjligt för våra kollegor att bilda sig en uppfattning om.
Bedömningsproblemet kokar alltså ner till tid plus mod att erkänna, bejaka och reglera det subjektiva draget i den vetenskapliga processen. Alla tendenser till rationalisering, instrumentalisering och automatisering måste bekämpas och vi måste skaffa oss tid, mod och goda argument i den kampen.
Tidsproblematiken kan, i emancipatoriskt syfte, kopplas till en marxistisk analys av arbetet och arbetsförhållandena inom akademin i dag. Jag skulle vilja göra en historisk jämförelse här, mellan det förmoderna hantverket och den akademiska professionen av i dag. Min gamle handledare på forskarutbildningen, Anders Florén, skrev sin avhandling om smederna vid Jäders bruk på 1600-talet. Smederna hade som andra hantverkare äganderätten till sina egna produkter, de tillverkade stångjärn som de sedan sålde till brukspatronen. Det kanske viktigaste argument de hade för äganderätten till det de producerade när de grälade med brukspatronen om betalningen och järnets kvalitet var att de ägde sina egna verktyg. När deras arbete omvandlades till lönearbete skedde detta genom att de fråntogs makten över produktionsmedlen, det vill säga, makten över redskapen för arbetet och tillgången till den unika kunskap som krävdes för att använda dessa redskap. Jag tror att det är för oss precis som för smederna på Jäders bruk: vi gör klokt i att inte avhända oss makten över produktionsmedlen. Så länge vi i huvudsak behärskar våra arbetsredskap och har den kunskap som krävs för att göra arbetet, så länge kan vi också i allt väsentligt behålla vår autonomi och vår rätt att disponera arbetstiden. Det naggas i kanten på den rätten i nuläget, men vi har ännu inte förlorat den.
Vad måste vi då göra för att behålla makten över produktionsmedlen? För det första, innan vi diskuterar den frågan, tror jag vi måste konstatera att det är radikalt att hävda att vi bör göra detta och att vi behöver ha klara politiska strategier för att göra det. Det är detta jag avser när jag talar om akademisk radikalism. Det är inte konservatism att hävda upprätthållandet av vissa praktiker och institutioner, det är radikalism, och vad man tycker om den saken är en politisk fråga, inte en administrativ eller teknisk fråga. Vi bör alltså till att börja med inte acceptera att frågor som rör vårt utövande av yrkesomdömet förflyttas från en politisk sfär till en tekniskt-administrativ sfär. Inte heller bör vi acceptera en argumentation som går ut på att göra våra förslag och våra värderingar till konservativa och politiska ställningstaganden medan motparten, som alltså på detta sätt snor åt sig tolkningsföreträdet, gör progressiva och apolitiska ställningstaganden. Varje diskussion som hamnar i dessa hjulspår bör genast förflyttas ur dem.
Det är inte en konservativ strävan att som lärare vilja behålla sin autonomi när det gäller bedömningen av studenternas resultat, det är en radikal strävan efter att behålla professionell autonomi. Det är inte konservativt att sträva efter att kollegiet ska välja sina egna ledare och att dessa ska komma ur professionen – alla professionella grupper som avhändat sig den makten har historiskt sett råkat ut för deprofessionalisering. Ibland möter man argumentet från vänster att det är underligt att bara vi på universiteten ska delta i besluten om vilka som ska leda våra organisationer när ingen annan statstjänsteman gör det. Detta ifrågasättande bör bemötas med den explicita frågan om inte arbetarstyrda arbetsplatser alltid varit en strävan för vänstern och en stillsam undran om varför man så gärna vill avskaffa sådana arbetsplatser när det är fråga om universitet och inte fabriker. Vidare: det är inte konservativt att skriva på svenska och det är inte konservativt att föredra böcker framför artiklar – hela det amerikanska universitetssystemet gör för övrigt det.
För att behålla makten över produktionsmedlen behöver vi för det första vinna denna inledande batalj om kampens natur. Man skulle kunna kalla den en kamp mot akademisk nyliberalism. För det andra behöver vi sluta att konkurrera med varandra och gemensamt sluta upp bakom ett program som syftar till att positivt värdera både den kvalitativa bedömningen av vårt eget arbete och den arbetstid som åtgår till att utföra detta arbete. Detta innebär:
- att var och en måste ta på sig en rimlig andel av de arbetsuppgifter som innebär att man i skriftlig form formerar ett värdeomdöme om vetenskapligt arbete – av sakkunniggranskning i olika former och av seminarieläsning – även om det inte ligger i egenintresset att göra så;
- att var och en också måste ålägga sig själv att delta i det kollegiala samtalet, både på seminarierna och annorstädes, och att där disputera efter bästa förmåga;
- att var och en måste ålägga sig att efter bästa förmåga i antik mening vara medborgare vid sitt universitet, att delta i de politiska gemenskaperna, att välja och låta sig väljas, att inte vara idiot i antik mening;
- att vara och en måste bekämpa sin egen såväl som kollegornas böjelser att bli en kugge i en industrialiserad vetenskaplig produktion.
Min generella slutsats är att det i nuläget är radikalt att läsa mer och skriva mindre och att det är radikalt att avstå från att exploatera yngre forskare för sin egen meritering. För det tredje måste vi nämligen, om vi vill behålla makten över våra produktionsmedel, också se till att kunskapen om hur man brukar dem reproduceras, att den förs vidare till nästa generation. Ett visst mått av osjälviskhet är förstås förknippat med detta, men också ett insisterande på utbildandet av doktorer som, genom sin beläsenhet och sin autonoma förmåga att fatta egna beslut, själva förmår delta i bedömningen av sina kollegors texter, frågor, föreläsningar. En viss typ av snäv instrumentalism som har blivit ganska vanlig inom forskarutbildningen måste alltså bekämpas, även om detta i det kortare tidsperspektivet kan leda till konflikt med kollegorna såväl som med doktorandkollektivet – inte minst av det skälet att det finns ett ekonomiskt intresse av genomströmning på forskarutbildningen.
Det här är alltså vad jag menar med akademisk radikalism, en medveten kamp mot den alienering som oundvikligen följer av ökad exploatering och brist på mening i arbetet. Det är min tro att ju fler som agerar på det sättet – som radikaliseras – desto lättare blir det för den enskilda personen att göra ett sådant ställningstagande. Det allra största problemet i nuläget är att vi är för ensamma och för dåligt organiserade på våra arbetsplatser. Strukturella problem har blivit individualiserade, och därvidlag råder ju samma problem på många flera arbetsplatser i det svenska samhället än inom universitetet. Den autonomi vi har är dock fortfarande unik men den är inte en överhistorisk kategori. Att avskaffa den kommer inte att ta mer än några decennier – att återerövra den kan komma att visa sig mycket svårt och tidskrävande, kanske omöjligt.
