Bland alla gestalter i det nyss gångna seklets intellektuella liv är den tyske filosofen och idéhistorikern Ernst Cassirer (1874–1945) en av de mest motsägelsefulla. En nyligen utgiven studie beskriver honom som ”den siste kulturfilosofen” – med andra ord, den siste store företrädaren för en ärevördig tradition av tysk idealism som många av hans generationskamrater avfärdade som en filosofisk återvändsgränd. Samtidigt finns det inslag i hans tänkande som än idag framstår som nydanande – vissa skulle till och med beskriva dem som postmoderna – och trots att han aldrig bildade någon filosofisk skola låter sig hans inflytande spåras i de mest oväntade riktningar.
Ernst Cassirer föddes 1874 i Breslau (dagens Wrocław) och disputerade 1899 för de nykantianska filosoferna Hermann Cohen och Paul Natorp, ledande företrädare för den så kallade Marburgskolan. Efter en självlysande karriär som filosofiprofessor i Tyskland, bland annat som rektor för Hamburgs universitet under åren 1929–30, såg sig Cassirer på våren 1933 tvingad att fly undan nazisternas frammarsch. Han kom först till Oxford och sedan, på initiativ av den dåvarande landshövdingen och filosofen Malte Jacobsson, till Göteborg. Hit hade han också för avsikt att återvända från sin gästprofessur i USA – men ödet ville annorlunda. Cassirer avled i New York den 13 april 1945, en knapp månad innan den tyska armén undertecknade sin villkorslösa kapitulation.
Vid sin död efterlämnade Cassirer ett lika omfattande som vittfamnande verk: ett tjugotal böcker och oräkneliga artiklar – från filosofiska utredningar om vetenskaplig begreppsbildning, språket och myten som kulturformer eller varseblivningens psykopatologi, över filosofihistoriska porträtt av Kant, Leibniz och Descartes, till bredare idéhistoriska exposéer över renässansen eller upplysningen – och därtill ett stort antal outgivna manuskript. Sammantaget spänner det över ett av historiens mest omvälvande halvsekel och rymmer också många ingripanden i samtidens mest brännande diskussioner, från banbrytande studier av relativitetsteorin och kvantfysiken till den postumt utgivna uppgörelsen med ”myten om staten” och dess uttryck i totalitära ideologier.
Även som filosof arbetade Cassirer med en historisk metod, vilket gör det påfallande svårt att dra några tydliga gränser mellan hans filosofiska och historiska studier. Snarare är det bredden, överblicken och de överraskande sammanställningarna som utgör det verkliga kännetecknet. Men här finns också en röd tråd, en filosofisk grundidé: i varje genuint uttryck för mänskligt tänkande tycker sig Cassirer urskilja en coincidentia oppositorum, en förening av motsatser. Kanske är det skälet till att hans eget tänkande är så svårt att sammanfatta – eller, för den delen, att det har dragit till sig en allt större uppmärksamhet under de senaste årtiondena.